t.o.m. 3/12 på Natalia Goldin
Gallery
Människans lust att låta sig luras har genom tiderna lockat de
med makten över de visuella redskapen att skapa illusoriska effekter
och gycklande spektakel. Emellanåt har exempelvis konsten klandrats
för att svika sanningen, men oftast har trixandet snarare kittlat och
roat. Nilsson bygger vidare på en fin tradition. Gallerirummet har förvandlats
till en funktionalistiskt inspirerad trapphall i miniatyr, med trappräcken
i järn, ströppelmålat golv, lysknappar som släcks efter
ett kort intervall. Hisnande blir känslan när man överst stirrar
ned i bråddjupet av våningsplan, för att plötsligt när
snålljuset släcks stirra upp mot undersidan av en svävande
svan i det djupblå rummet. Jag minns som barn
hur man läste om tillverkningen av klurigheter som periskop, gjorda av
kartonger och snedställda speglar, med vars hjälp man kunde se runt
hörn. Tekniken som Nilsson använder bygger troligen på att
åtminstone två snedställda speglar reflekterar och motreflekterar
bilder från de två minimala rummen som byggts upp och spegellänkats
samman i galleriet. Lekfullheten och det hängivna utförandet påminner
smått om grafikern Eschers lekar med löpande evighetstrappor och
möbiusband. Betraktaren fångas i ett hamsterhjul. I Nilssons tappning
blir det mest kul, men ett kallt stråk av obehag drar längs ryggraden
när man tänker på konstnären som en från ovan manipulerande
experimentator.